Jag minns sommaren när vi älskade på Humlesäcken. Missionären på en kal bohusklippa. Den stekande solen och den dåsiga tröttheten. Den ömma fläcken på ryggen under spännet på bikiniöverdelen.Sorg verkar inte gå över. Är det så för alla eller är det jag som har misslyckats? Jag kanske inte pratade om det tillräckligt mycket? Jag kanske borde skrivit den där boken. Men hur berättar man en sådan här berättelse? Att allting står stilla medan tiden tickar på. Tillståndet av skräck och eufori. Förvirringen mellan att vara toppfylld av alla känslor som finns och samtidigt uppleva total tomhet. Suset i öronen – att lyssna utan att förstå, att titta utan att se. Hur beskriver man med ord känslan av att det aldrig finns så mycket liv i livet som när döden är ständigt närvarande? Och sedan det hål av ingenting som den lämnar efter sig. Humlesäcken är en gripande, självbiografisk roman om hur allt förändras när den man älskar drabbas av sjukdom och hur livet måste fortsätta levas trots att man förlorat sin kärlek.-
